I somras var jag med på GIH:s examensceremoni för första gången sedan min egen examen för snart 20 år sedan. Det var stort att se alla studenter få fira sin examen och dras med lite i yran själv. Tommy Söderberg höll tal och det var allmänt pampig stämning, som det ska vara. Det vara bara det att jag hört någonting annorlunda under ceremonin, som jag fortfarande höll på att smälta ute i solskenet.

Det var en nyexaminerad student från Tränarprogrammet som hade greppat mikrofonen och hållit en kort tal, om vägen han hade tagit fram till examen. Hans namn är Juma Lomani. Jag hade inte undervisat honom, annat än under en väldigt kort stund i datasalen då han ville ha lite hjälp med statistiken för hans uppsats. Det han sa på två minuter på examensceremonin var betydligt mer gripande än det alla andra talare sa på en timme.

Jag kunde inte släppa det han hade sagt och efter några dagar hörde jag av mig till Juma och frågande om han inte ville komma tillbaka och berätta mer för hela GIH, både lärare och studenter. Sagt och gjort: igår kom Juma tillbaka till GIH och nu fick vi äntligen höra mer.

Under alla år som forskare har jag naturligtvis hört många bra föreläsningar genom åren, men frågan är om någonting jag hört varit lika bra som det Juma berättade igår. Här är en person som lyckats ta sig fram i livet trots extremt ogynnsamma odds. Dessutom är han en skicklig berättare/föreläsare.

Han växte upp som föräldralös i Afghanistan, fick hjälp av en otrolig kvinna som blev hans adoptivmor, som inte bara räddade livet på honom som spädbarn, utan även senare när han hade svimmat nere i en brunn han grävde åt familjen och var nära att dö av farliga gaser.

Några år senare hittande Juma en granat, och insåg att den är inte så bra för de små barnen att leka med, så han tog den och skulle gräva ner den på en säker plats. Men innan han hann få ner den i säkerhet så exploderade den, och han förlorade vänster tumme, och skadade resten av handen svårt med många inbäddade splitterbitar. Först många år senare kunde Svenska läkare operera hans hand, men under tiden hade han på egen hand pillat ur många splitterbitar med en nål.

När han närmade sig tonåren insåg han att hans adoptivfamilj hade svårt att försörja honom. Dessutom var han och andra Hazarer jagade av Talibanerna, och levde under dödshot. Han insåg att han behövde lämna Afghanistan, det var för farligt, och efter flera turer såldes han som slavarbetare till en familj i Saudiarabien. Där fick han jobba under slavlika förhållanden i ca 4-5 år innan han fick möjlighet att fly, när familjen som höll honom fången var ute och reste.

Så småningom hamnade han i Sverige i Grums utanför Karlstad. Efter många turer med svensk byråkrati blev Juma utvisad och hamnade i Teheran. Därifrån lyckade han tillslut att få asyl i Sverige via Svenska ambassaden. Nu hade han lite mer fast mark under fötterna. Han hade stor glädje av Karlstads Taekwondoklubb och deras fantastiska ordförande Peter Malmberg, som uppenbarligen är en person med hjärtat på rätta stället. Han fick hjälp och stöd, började träna dagligen, fick svart bälte, och lärde sig mer och mer om Svenskt samhälle och kultur, med stor hjälp av klubben. Därefter jobbade Juma hårt med sin utbildning och så småningom kom han in på Tränarprogrammet på GIH, och framgångsrik examen våren 2017.

Idag hjälper Juma många Afganska flyktingar som kommer till Sverige, inte minst ensamkommande barn. Han arbetar även hårt och med stort civilkurage för Afganska kvinnor och deras rättigheter. För detta har han fått allvarliga hot riktade mot sig, och lever idag under visst skydd. Men om det är någonting Juma har bemästrat så är det att inte oroa sig över sådant han inte kan påverka.

Jag tror att vi alla, speciellt här i Sverige, kan lära oss mycket av hans berättelse. Vi lever i en slags bubbla här i norr, relativt fria och i lugn och ro. Vi klagar på saker som skatten, punka, och förkylningar. Vi kommer aldrig höra något liknande gnäll från Juma Lomani, den saken är klar.