Det är dags för en första intervju inför publiceringen av Slutbantat, där jag blir intervjuad av – öh – mig själv (bekvämt nog). Det är lite humor och allvar om vartannat.

Intervjuare: Välkommen till den här intervjun, vi ska prata om din nya bok Slutbantat, som ges ut av Bonnier Fakta den 27 december.

Erik: Tack för inbjudan.

I: Varför skrev du boken? Jag menar, var det verkligen nödvändigt med en till bok om bantning?

E: För det första: det är ingen bantningsbok. Det är en bok som beskriver varför du INTE ska hålla på med bantning, ett på många sätt ganska destruktivt beteende, även om de flesta gör det med goda intentioner. Det sprids dessutom en hel del trams om vikt och hälsa på olika ställen, som jag är ganska trött på. Nu fick jag ett gyllene läge att ge min syn på saken.

I: Vad grundar du dina insikter på?

E: 20 års forskning på övervikt, inklusive två doktorsavhandlingar. Jag är docent (inriktning metabolism vid KI) och majoriteten av min forskning har utförts på en specialistklinik för övervikt på Karolinska, dvs forskning som utgår från människor. Det har gett min forskning en viss humanistisk verklighetsförankring, till skillnad från – exempelvis – ren epidemiologi eller preklinisk labforskning.

I: Vad är du mest trött på?

E: Var ska jag börja? Tjatet om kalorierna ligger rätt högt på listan, dvs att det bara är att springa mer och äta mindre som gäller. Men det finns en hel del annat som skaver också, inte minst stigmatiseringen av överviktiga, som är så förödande, inte minst för barn. Eller att matindustrin tillåts tjäna pengar på sådant som gör oss sjuka.

I: Det kan jag kanske förstå, men vad är egentligen problemet med just bantning?

E: Det fungerar inte. Kortsiktigt kan det gå bra, men sedan aktiverar kroppen sina fiffiga försvar för att återfå vikten, och då är de flesta ganska rökta, kan man lugnt säga, dvs vikten kommer tillbaka. En annan tråkig konsekvens är att många skuldbelägger sig själva och tror att de saknar karaktär eller liknande när vikten kommer tillbaka, men det stämmer inte alls. Det finns mer att anmärka på, men det räcker just nu.

I: Så du menar alltså att det inte funkar att äta hallonbåtar?

E: Gäsp.

I: Vad kan man då göra om man vill väga mindre?

E: Börja med att förstå hur kroppen fungerar, och inte minst varför du blev överviktig till att börja dagen med. Det har inte så mycket med din nuvarande livsstil att göra som du antagligen tror, utan beror mer på sådant som inte är så lätt att påverka.

I: Som vadå?

E: Det kan du läsa om den 27 december.

I: Kan du inte avslöja något?

E: OK, lite kanske. Gener och uppväxtfaktorer är extremt viktiga. Sedan lagrar vissa av oss naturligtvis energi betydligt bättre än andra, det finns alltid en naturlig variation. Det har varit en överlevnadsfördel, inte minst för att ge energi till våra stora hjärnor och för att säkerställa fortplantningen. Vissa kan därför gå upp 2 kg bara de promenerar förbi Tössebageriet på Östermalm, medan andra kan länsa en godisaffär utan att gå upp ett hekto. Det är inte helt rättvist.

I: Men det går att gå ner i vikt på sikt?

E: Ja, men inte genom att räkna kalorier och späka sig. Sedan tycker jag att fokuseringen på vikten inte är helt lyckad. Vad sägs om att instället fokusera på hälsan, inte minst den psykiska och att må bra i själen.

I: Vad hoppas du att boken ska hjälpa till med?

E: Att vara ett stöd för alla som kämpat med vikten under många år, oftast sedan de var barn. Det värsta med övervikten är inte de hälsomässiga konsekvenserna, det är det psykosociala oket. Här har jag stora förhoppningar om att boken kommer kunna ge många en välbehövlig förståelse för överviktens orsaker. Jag har även en förhoppning om att boken kan leda till en välbehövlig diskussion om ansvar.

I: Menar du individers ansvar?

E: Det ingår naturligtvis men det var inte det som jag primärt tänkte på.

I: Vilka menar du annars?

E: Var ska jag börja? Vad sägs om matindustrin, modeindustrin, politiker, sjukvården, lobbyister, myndigheter, m fl. I flera decennier har samhället skuldbelagt individer för övervikt, men nästan helt ignorerat samhällsfaktorerna. Om du har ett illa skött akvarium och en fisk som ser halvdöd skuldbelägger du naturligtvis inte fisken för att den simmar så dåligt, du fixar istället till akvariet. Miljö, miljö, miljö.

I: Men det är ingen debattbok?

E: Nej, det är nog bra att förtydliga. Det är en bok som riktar sig direkt till individer, som vill hitta betydligt bättre lösningar på sin övervikt än sådant de prövat hittills.

I: Finns det några andra som också kan ha nytta av boken?

E: Ja, absolut. T ex föräldrar, skolor, arbetsplatser, journalister, politiker, matindustrin, m fl. Idag är mer än hälften av den vuxna befolkningen överviktig, och suget efter fungerande lösningar är stort. Det känns som om de flesta skulle behöva ett kunskapslyft i den här frågan.

I: Hur vill du annars kommentera samhällsdiskussionen just nu, jag tänker t ex på Kroppshets med Mia Skäringer i SVT?

E: Med brasklappen att jag bara sett ett avsnitt hittills så tycker jag det är på tiden att vi diskuterar och debatterar övervikt, och vad som ligger bakom bantnings- och kroppshysterin, dvs skönhetsideal, utseendefixeringen och viktmobbingen. Bra gjort SVT och Mia Skäringer. Däremot tycker jag SVT:s nya dietprogram är ganska märkligt, men det kanske tar sig längre fram, låt oss hoppas. Men all uppmärksamhet som överviktsfrågan nu får kommer sannolikt resultera i ytterligare diskussioner om vikt, hälsa, livsstil, kroppsaktivism, mm, och det är naturligtvis positivt.

I: Finns det något man inte ska fråga dig?

E: Hur blir man snabbast smal till sommaren, kanske?

I: Skulle det vara OK om jag återkom lite längre fram för en uppföljande intervju?

E: Det kan säkert gå bra. Försök fila lite på frågorna bara.

I: Öh, tack.

E: Ingen orsak.