Genom åren har jag skrivit flera saker som jag är nöjd med. Till mina bästa bidrag hör följande vetenskapliga artiklar:

En teoretisk modell av hur psykologiska och emotionella faktorer påverkar kroppens reglering av kroppsfett, och därmed är nyckeln till en bestående viktnedgång

En meta-analys som visar att missförhållanden under uppväxten ökar risken för övervikt som vuxen

Invasionen av ultra-processad skräpmat i Sverige mellan 1960-2010

En meta-analys på hur snudd på hopplöst det är att förebygga viktrekylen efter bantning

En översiktsartikel som visar hur destruktiv kombinationen av stress och skräpmat är när det gäller övervikt

I veckan släpptes även en av de viktigaste studierna som min nuvarande arbetsgivare GIH producerat, åtminstone de senaste åren, som visade hur svenskarnas kondition markant försämrats de senaste två decennierna, där jag hade förmånen att medverka:

Jag vet inte exakt hur mycket tid jag lagt ner på varje studie, men det är en omfattande mängd arbete bakom varje vetenskaplig artikel, inte bara av mig utan också av mina kollegor. Det är inte bara själva forskningen som tar tid, utan även etikprövning, söka anslag, mm. Flera av studierna ovan har haft en viss framgång när det gäller ett brett genomslag, t ex i media. Men jag kan inte påstå att någon av studierna haft en fundamental effekt på samhälle eller sjukvården.

Vi har fortfarande ingen meningsfull strategi för att förebygga övervikt i Sverige, trots att vi har forskning att basera åtgärderna på. Sjukvården arbetar heller inte förebyggande, och vår miljö (akvariet) blir allt skitigare med ökande klasskillnader, skräpmat och stress. Behandling av övervikt har heller inte rört sig framåt nämnvärt, många behandlas fortfarande med kalorimodellen, som exempel.

Bristen på genomslag har gjort att jag de senaste åren omvärderat det här med att producera ny kunskap när samhället ändå inte lyssnar. Drivkraften bakom forskningen är ju ändå att förbättra folkhälsan. När utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll år efter år är det naturligtvis extremt frustrerande, speciellt när vi skulle kunna göra så mycket med relativt enkla medel.

Det finns inga tecken på att utvecklingen är på väg att vändas på makronivå, dvs via politiska åtgärder eller att matindustrin har tänkt om, tvärtom. Speciellt matindustrin verkar inte ha något emot att fortsätta vara en del av problemet. De värderar tydligen pengar mer än folks hälsa, och har bevisligen ingenting emot att tjäna pengar på bekostnad av folkhälsan, främst svaga samhällsgrupper. Och våra politiker har tydligen ingenting emot detta heller eftersom de inte reglerar den typen av kommersiell verksamhet.

Däremot tycker jag det finns en klar gryningskänsla på mikronivå, dvs initiativ som kommer underifrån, och det är extremt viktigt och välkommet. Intresset för mat och träning är på rekordnivåer, och många söker nya lösningar på stressen och den psykiska ohälsan. Vi börjar nu på allvar även närma oss en skarp diskussion om kroppshetsen, utseendeideal, och psykisk hälsa. Därmed öppnas även dörren gentemot bantningen, och alla dess många baksidor.

Vi har varit på tok för okritiska i Sverige när det gäller dessa frågor, och hållit fast vid mantrat att övervikt är individers ”fel”. Och lobbyisterna i matindustrin pratar om överdriven nanny state när forskare och andra vill se regleringar på läsk och skräpmatsreklam riktad till barn. Det är ju helt knäppt. Det vore på sin plats att påminna dem om att förekomsten av övervikt har trefaldigats och typ-2 diabetes fyrfaldigats de senaste fyra decennierna (globalt). I Sverige hade vi knappt någon övervikt förrän skräpmaten kom hit på allvar, dvs i början av 80-talet.

Det är självklart i vår miljö vi måste leta efter orsakerna, och det är knappast kärnfysik vad övervikten i ett samhällsperspektiv beror på. Titta bara på hur ”akvariet”, dvs miljön, ser ut i USA, så förstår du ganska snabbt varför de har ca 80% övervikt bland vuxna (drygt 50% i Sverige).

I och med publiceringen av Slutbantat så hoppas jag verkligen att vi får till en ordentlig diskussion om de faktorer som driver epidemin av övervikt, och även hur individer kan hitta en betydligt bättre väg framåt än bantning. Huruvida matindustrin eller våra politiker kommer vilja debattera är tveksamt, men jag hoppas ändå. Vi behöver alla hjälpas åt för att hitta en bättre lösning än det vi har idag.

Nu när manuskriptet åkt till tryckeriet, så har jag väldigt stora förhoppningar om att Slutbantat kommer bli mitt klart största och bästa bidrag till litteraturen hittills. Nu fick jag chansen att sammanfatta viktiga delar om kroppen och viktregleringen som nästan ingen pratar om i Sverige (eller internationellt), ge en fördjupad bild av orsakerna (inte minst de som vi inte själva kan påverka), beskriva kopplingen mellan kroppen och emotionella faktorer, stigmatiseringen och det sociala trycket när det gäller utseende, och skräpmaten och hur den påverkar oss.

Självklart ger jag även min syn på hur individer som kämpat med vikten kan hitta en bra väg framåt, t ex genom att förstå sin kropp bättre, och jobba i samklang och harmoni med kroppen, istället för att stryka den mothårs.

Den feedback jag fått från de journalister som hittills läst den har varit väldigt positiv, vilket känns jätteroligt naturligtvis. Eftersom så många (majoriteten) på ett eller annat sätt försökt att påverka sin vikt, både upp och ner, så finns det många som kommer ha nytta av att läsa boken. Även många normalviktiga kämpar med sin vikt på ett eller annat sätt.

Boken är därför skriven på ett lättfattligt sätt, och kräver inga förkunskaper, just för att den ska kunna spridas till en stor läsekrets. Och det är det här sista som får mig att tro att just böcker därmed blir extra värdefulla, både för samhället och individer. Forskning och den kunskap som genereras behöver komma folk tillgodo, så att både individer och samhälle kan ta viktiga steg framåt. Det är det som får mig att säga att Slutbantat kommer bli mitt hittills bästa och viktigaste bidrag.