Genom åren har jag skrivit flera saker som jag är nöjd med. Till mina bästa bidrag hör följande vetenskapliga artiklar:

En teoretisk modell av hur psykologiska och emotionella faktorer påverkar kroppens reglering av kroppsfett, och därmed är nyckeln till en bestående viktnedgång

En meta-analys som visar att missförhållanden under uppväxten ökar risken för övervikt som vuxen

Invasionen av ultra-processad skräpmat i Sverige mellan 1960-2010

En meta-analys på hur snudd på hopplöst det är att förebygga viktrekylen efter bantning

En översiktsartikel som visar hur destruktiv kombinationen av stress och skräpmat är när det gäller övervikt

I veckan släpptes även en av de viktigaste studierna som min nuvarande arbetsgivare GIH producerat, åtminstone de senaste åren, som visade hur svenskarnas kondition markant försämrats de senaste två decennierna, där jag hade förmånen att medverka:

Jag vet inte exakt hur mycket tid jag lagt ner på varje studie, men det är en omfattande mängd arbete bakom varje vetenskaplig artikel, inte bara av mig utan också av mina kollegor. Det är inte bara själva forskningen som tar tid, utan även etikprövning, söka anslag, mm. Flera av studierna ovan har haft en viss framgång när det gäller ett brett genomslag, t ex i media. Men jag kan inte påstå att någon av studierna haft en fundamental effekt på samhälle eller sjukvården.

Vi har fortfarande ingen meningsfull strategi för att förebygga övervikt i Sverige, trots att vi har forskning att basera åtgärderna på. Sjukvården arbetar heller inte förebyggande, och vår miljö (akvariet) blir allt skitigare med ökande klasskillnader, skräpmat och stress. Behandling av övervikt har heller inte rört sig framåt nämnvärt, många behandlas fortfarande med kalorimodellen, som exempel.

Bristen på genomslag har gjort att jag de senaste åren omvärderat det här med att producera ny kunskap när samhället ändå inte lyssnar. Drivkraften bakom forskningen är ju ändå att förbättra folkhälsan. När utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll år efter år är det naturligtvis extremt frustrerande, speciellt när vi skulle kunna göra så mycket med relativt enkla medel.

Det finns inga tecken på att utvecklingen är på väg att vändas på makronivå, dvs via politiska åtgärder eller att matindustrin har tänkt om, tvärtom. Speciellt matindustrin verkar inte ha något emot att fortsätta vara en del av problemet. De värderar tydligen pengar mer än folks hälsa, och har bevisligen ingenting emot att tjäna pengar på bekostnad av folkhälsan, främst svaga samhällsgrupper. Och våra politiker har tydligen ingenting emot detta heller eftersom de inte reglerar den typen av kommersiell verksamhet.

Däremot tycker jag det finns en klar gryningskänsla på mikronivå, dvs initiativ som kommer underifrån, och det är extremt viktigt och välkommet. Intresset för mat och träning är på rekordnivåer, och många söker nya lösningar på stressen och den psykiska ohälsan. Vi börjar nu på allvar även närma oss en skarp diskussion om kroppshetsen, utseendeideal, och psykisk hälsa. Därmed öppnas även dörren gentemot bantningen, och alla dess många baksidor.

Vi har varit på tok för okritiska i Sverige när det gäller dessa frågor, och hållit fast vid mantrat att övervikt är individers ”fel”. Och lobbyisterna i matindustrin pratar om överdriven nanny state när forskare och andra vill se regleringar på läsk och skräpmatsreklam riktad till barn. Det är ju helt knäppt. Det vore på sin plats att påminna dem om att förekomsten av övervikt har trefaldigats och typ-2 diabetes fyrfaldigats de senaste fyra decennierna (globalt). I Sverige hade vi knappt någon övervikt förrän skräpmaten kom hit på allvar, dvs i början av 80-talet.

Det är självklart i vår miljö vi måste leta efter orsakerna, och det är knappast kärnfysik vad övervikten i ett samhällsperspektiv beror på. Titta bara på hur ”akvariet”, dvs miljön, ser ut i USA, så förstår du ganska snabbt varför de har ca 80% övervikt bland vuxna (drygt 50% i Sverige).

I och med publiceringen av Slutbantat så hoppas jag verkligen att vi får till en ordentlig diskussion om de faktorer som driver epidemin av övervikt, och även hur individer kan hitta en betydligt bättre väg framåt än bantning. Huruvida matindustrin eller våra politiker kommer vilja debattera är tveksamt, men jag hoppas ändå. Vi behöver alla hjälpas åt för att hitta en bättre lösning än det vi har idag.

Nu när manuskriptet åkt till tryckeriet, så har jag väldigt stora förhoppningar om att Slutbantat kommer bli mitt klart största och bästa bidrag till litteraturen hittills. Nu fick jag chansen att sammanfatta viktiga delar om kroppen och viktregleringen som nästan ingen pratar om i Sverige (eller internationellt), ge en fördjupad bild av orsakerna (inte minst de som vi inte själva kan påverka), beskriva kopplingen mellan kroppen och emotionella faktorer, stigmatiseringen och det sociala trycket när det gäller utseende, och skräpmaten och hur den påverkar oss.

Självklart ger jag även min syn på hur individer som kämpat med vikten kan hitta en bra väg framåt, t ex genom att förstå sin kropp bättre, och jobba i samklang och harmoni med kroppen, istället för att stryka den mothårs.

Den feedback jag fått från de journalister som hittills läst den har varit väldigt positiv, vilket känns jätteroligt naturligtvis. Eftersom så många (majoriteten) på ett eller annat sätt försökt att påverka sin vikt, både upp och ner, så finns det många som kommer ha nytta av att läsa boken. Även många normalviktiga kämpar med sin vikt på ett eller annat sätt.

Boken är därför skriven på ett lättfattligt sätt, och kräver inga förkunskaper, just för att den ska kunna spridas till en stor läsekrets. Och det är det här sista som får mig att tro att just böcker därmed blir extra värdefulla, både för samhället och individer. Forskning och den kunskap som genereras behöver komma folk tillgodo, så att både individer och samhälle kan ta viktiga steg framåt. Det är det som får mig att säga att Slutbantat kommer bli mitt hittills bästa och viktigaste bidrag.

 

 

Det blev ett bra program i Kropp & Själ, som handlade om biologiska aspekter av övervikt främst. Det är naturligtvis viktigt att få fram att vad vi väger som vuxna bara delvis beror på sådant vi själva kan påverka i nutid, t ex våra mat- och motionsvanor.

Som vanligt i den här typen av program, tyckte jag det bästa kom från den mer personliga berättelsen (i början av programmet) från en person (Alec) som tidigt drabbades av övervikt, och som sedan fastnade hårt i bantningsträsket. Vi fick höra öppet och ärligt om vilket tufft liv han haft pga övervikt och mobbing, och därefter den konstanta och destruktiva bantningskampen han kände sig tvingad att hålla på med. Det blir lätt en nedåtgående spiral, som är tuff att ta sig ur. Det är verkligen hög tid att vi slutar med den här typen av fysisk och psykisk späkning, och accepterar oss som vi ser ut, och börjar fokusera på att må bra psykiskt och hitta en hälsosam balans när det gäller våra vanor. Och inte minst behöver vi sluta skuldbelägga överviktiga för en svag karaktär.

https://sverigesradio.se/kroppsjal

I fredags åkte äntligen manuskriptet iväg till tryckeriet, pust. Allt har gått som på räls sedan jag började skriva i mars, inte minst tack vare proffsgänget på Bonnier Fakta, speciellt min redaktör Linnéa von Zweigbergk, min förläggare Cecilia Viklund, och formgivaren Eva Lindeberg, som gjort en fantastisk layout, vilket team jag har haft. Det har varit många vändor och kreativa diskussioner oss emellan sedan jag skickade in första utkastet i slutet av augusti. Under hösten har vi slipat på många kanter och gjort det till en riktigt intressant och tydlig bok med många viktiga budskap.

Jag kunde verkligen inte vara mer nöjd, och det hoppas jag att alla som läser boken också kommer känna. Det ligger en omfattande mängd arbete bakom, inte bara det halvår som jag skrev, utan främst två decenniers forskning, som är grunden för bokens innehåll. Att jag sedan fick enorm hjälp av människor som verkligen kan det här med att nå ut och hur man skriver intressanta böcker gjorde inte saken sämre direkt.

Därför känns det också väldigt kul att just idag publiceras den första artikeln om boken i Expressen och Hälsoliv. Cornelia Thomasson hade precis så bra och insatta frågor som alla forskare hoppas att journalister har, som det blev tre unika vinklingar av.

https://www.expressen.se/halsoliv/halsovikt/overviktsforskaren-sa-gar-du-ner-i-vikt—utan-att-banta/?bullet=1

https://www.expressen.se/halsoliv/halsa/vikt/overviktsforskaren-sluta-banta-det-fungerar-inte/

https://www.expressen.se/halsoliv/halsa/6-myter-om-overvikt-du-maste-sluta-tro-pa-nu/ 

De senaste veckorna har jag gjort en hel del intervjuer inför boksläppet den 27 december, gissningsvis 8-10 st, och fler kommer det att bli. Även här har jag naturligtvis fantastisk hjälp från förlaget, främst Magdalena Höglund (tack!). Det är dags att vi i Sverige får en ordentlig diskussion om saker som bantning, och vad det leder till, och hur människor istället kan hitta fungerande strategier för sin hälsa och sitt välmående, och sluta må dåligt för hur de ser ut. Inte minst måste vi väga in de psykologiska aspekterna av vårt rådande skönhetsideal och vad det orsakar i termer av psykisk ohälsa och missnöje med kroppen.

Jag hoppas att flera av dessa aspekter kommer att diskuteras redan på tisdag då jag är med i utmärkta Kropp & Själ i P1. Programmet sänds direkt på tisdag kl 10, boka in det!

https://sverigesradio.se/kroppsjal

I boken har jag skrivit en hel del om betydelsen av fettceller, både när det gäller antal och storlek, som är extremt relevant för alla som vill förstå övervikt, och vill väga mindre. Härom dagen skrevs det om detta i Läkartidningen, se här. Det faktum att vi inte blir av med fettceller är en av de stora anledningarna varför det är så svårt att bibehålla en viktminskning. Det handlar verkligen inte om bristande karaktär när vikten kommer tillbaka, det handlar (bl a) om extremt stark biologi.

Läste den här artikeln på SVT:s web om vardagsmotion, som verkar vara på väg tillbaka. Kanske är vi (äntligen) på väg bort från det mest intensiva fokuset på extremträning, där varenda kotte och börs-VD ska göra Klassikern, vandra på Svalbard, eller något liknande, och den tillhörande kroppshetsen. Det skulle vara väldigt välkommet. Vi behöver inte hålla på så här för att få en bra hälsa, det räcker bra med att röra på sig regelbundet i vardagen. Ta cykeln till jobbet, promenera, var utomhus, påta i trädgården, lek med barnen. Det ger effekt på många olika plan.

För att bygga upp stämningen lite inför boksläppet så tar vi en ny intervju, denna gång lite mer om min bakgrund så att ni förhoppningsvis förstår lite mer om varför jag skrev boken Slutbantat, och varför jag skrev som jag gjorde.

Åke (intervjuare): Jaha, idag ska vi tydligen prata om din bakgrund. Hur ser den ut?

E: För det första, tack för att du hjälper till. Jag läste på GIH mellan 95-98, och fastnade ganska hårt för forskning. Så jag flyttade till England (University of Bristol) och läste en MSc mellan 98-99. På något sätt lyckades jag ganska bra, och det var nu som jag på allvar började intressera mig för övervikt, framför allt ur ett beteendeperspektiv.

Å: Vad gjorde du sen?

E: Jag insåg ganska fort att jag knappt hade börjat min resa inom forskningen så jag läste en PhD direkt efter jag var klar med min MSc. Jag gjorde bara det jag tyckte var roligt, och det är oftast där jag brukar hamna. Där det är roligt alltså. Jag gjorde min datainsamling på Överviktsenheten på Huddinge sjukhus på patienter med grav övervikt, och det har färgat mig högst påtagligt, vilket jag är väldigt glad för idag.

Å: Vad menar du med det?

E: Jag har alltid haft ganska lätt för att se människan bakom alla siffror, och fått en betydligt djupare insikt i hur det är att vara överviktig i dagens väldigt dömande samhälle. Dessutom tror jag det hjälpt mig att inse att forskningen inte kan svara på allt, den kliniska bedömningen är minst lika viktig.

Å: Vetenskap och förnuft, typ? Vad gjorde du sen?

E: Jag disputerade i Bristol 2004, och skrev sedan en till avhandling på KI, som jag var klar med 2007. Den senare var lite mer medicinsk i sin inriktning, medan den första var mer filosofisk. Därefter gjorde jag postdoc på Överviktsenheten fram till 2010, och fokuserade mycket på behandling av övervikt. Jag insåg att den inte fungerar speciellt bra, speciellt den typen av behandling som fokuserar mycket på kalorierna. Nu började jag även intressera mig för hur kroppen försvarar sig mot en lägre vikt, och de dåliga långtidsresultaten, dvs att vikten kommer tillbaka.

Å: Men sedan hände väl något, du bytte spår, typ?

E: Du har verkligen gjort din research! Det stämmer, jag bytte spår våren 2013, och började fokusera på orsakerna till övervikt, som är betydligt mer komplexa än vad folk tror. Jag blev övertygad om att den kunskapen är nyckeln till bättre långtidsresultat, både när det gäller behandling och prevention, dvs förebyggandet.

Å: Men du jobbade fortfarande i en klinisk miljö?

E: Ja, den forskningen utgick också från en specialiserad överviktsklinik på Karolinska. Nu gjorde jag mer epidemiologisk forskning och sk meta-analyser på uppväxtförhållanden och övervikt, och handledde doktorander på liknande områden. Det var extremt spännande och givande, och jag kände även att nu börjar jag ge tillbaka till alla de patienter som hjälpt mig under åren med att dela med sig av deras berättelser. Min forskning har aldrig känts så meningsfull. 2015 blev jag docent i överviktsforskning (metabolism) vid Karolinska Institutet, ett bra kvitto på att den forskning jag och min grupp gjorde var på rätt väg.

Å: Ska inte all forskning kännas meningsfull?

E: Jo, men i realiteten är det inte alltid så. Genom det forskningsspår jag hållit på med sedan 2013 så har vi tagit stora kliv mot att hitta betydligt bättre lösningar på övervikt än de som hittills funnits.

Å: Kan du säga lite mer här?

E: Jag har beskrivit det ganska ingående i boken, inklusive en hel del personligt om det som fick mig att byta spår våren 2013. Du får läsa om det när boken kommer ut.

Å: Så du är en överviktsforskare som befunnit dig på högspecialiserade kliniska enheter på Karolinska, men som snöade in på epidemiologi, med fokus på orsaker, bl a det som händer tidigt i livet?

E: Det stämmer ganska bra.

Å: Och vad gör du idag?

E: 2016 bytte jag från KI till GIH med fokus på prevention av övervikt. Där får jag även bättre möjligheter att sprida sådant jag lärt mig till studenterna. Du vet, ringar på vattnet liksom. Det är verkligen roligt.

Å: Och nu har du skrivit en bok om allt detta?

E: Ja, på många sätt är boken en bokslut över den forskning jag hållit på med sedan 1998, främst på KI. Det var ett tag sedan jag insåg att det inte räcker med att bara skriva vetenskapliga artiklar, som inte så många läser. Det är minst lika viktigt att sprida informationen till allmänheten, och även våga synas och debattera. Annars kan man undra vilken poäng forskningen har. Visst finns det ett egenvärde i att skapa ny kunskap, men det är ändå något av en lyxverksamhet om man tänker på alla de stora hälsoutmaningar vi står inför. Kunskapen måste ut i verkligheten.

Å: Vilka hälsoutmaningar tänker du på förutom övervikt?

E: Psykisk ohälsa, typ-2 diabetes, många cancerformer, mm. Kommer du ihåg berättelsen om guldfisken i den tidigare intervjun? Alla dessa hälsoproblem beror till stor del på gemensamma orsaker, dvs störningar i vår miljö. Jag tänker exempelvis på klasskillnader, skräpmat, brist på rörelse, stress, mm.

Å: Tack, då tror jag vi kanske har lite bättre koll på din bakgrund, och varför du skrev boken. Vad händer annars?

E: Just nu är det verkligen sista vändan med korrekturet, och idag fick jag även reda på att Slutbantat ska ges ut som ljudbok!

Du kan beställa Slutbantat på nätet redan nu på den här adressen. Boken publiceras den 27 december.

Det är dags för en första intervju inför publiceringen av Slutbantat, där jag blir intervjuad av – öh – mig själv (bekvämt nog). Det är lite humor och allvar om vartannat.

Intervjuare: Välkommen till den här intervjun, vi ska prata om din nya bok Slutbantat, som ges ut av Bonnier Fakta den 27 december.

Erik: Tack för inbjudan.

I: Varför skrev du boken? Jag menar, var det verkligen nödvändigt med en till bok om bantning?

E: För det första: det är ingen bantningsbok. Det är en bok som beskriver varför du INTE ska hålla på med bantning, ett på många sätt ganska destruktivt beteende, även om de flesta gör det med goda intentioner. Det sprids dessutom en hel del trams om vikt och hälsa på olika ställen, som jag är ganska trött på. Nu fick jag ett gyllene läge att ge min syn på saken.

I: Vad grundar du dina insikter på?

E: 20 års forskning på övervikt, inklusive två doktorsavhandlingar. Jag är docent (inriktning metabolism vid KI) och majoriteten av min forskning har utförts på en specialistklinik för övervikt på Karolinska, dvs forskning som utgår från människor. Det har gett min forskning en viss humanistisk verklighetsförankring, till skillnad från – exempelvis – ren epidemiologi eller preklinisk labforskning.

I: Vad är du mest trött på?

E: Var ska jag börja? Tjatet om kalorierna ligger rätt högt på listan, dvs att det bara är att springa mer och äta mindre som gäller. Men det finns en hel del annat som skaver också, inte minst stigmatiseringen av överviktiga, som är så förödande, inte minst för barn. Eller att matindustrin tillåts tjäna pengar på sådant som gör oss sjuka.

I: Det kan jag kanske förstå, men vad är egentligen problemet med just bantning?

E: Det fungerar inte. Kortsiktigt kan det gå bra, men sedan aktiverar kroppen sina fiffiga försvar för att återfå vikten, och då är de flesta ganska rökta, kan man lugnt säga, dvs vikten kommer tillbaka. En annan tråkig konsekvens är att många skuldbelägger sig själva och tror att de saknar karaktär eller liknande när vikten kommer tillbaka, men det stämmer inte alls. Det finns mer att anmärka på, men det räcker just nu.

I: Så du menar alltså att det inte funkar att äta hallonbåtar?

E: Gäsp.

I: Vad kan man då göra om man vill väga mindre?

E: Börja med att förstå hur kroppen fungerar, och inte minst varför du blev överviktig till att börja dagen med. Det har inte så mycket med din nuvarande livsstil att göra som du antagligen tror, utan beror mer på sådant som inte är så lätt att påverka.

I: Som vadå?

E: Det kan du läsa om den 27 december.

I: Kan du inte avslöja något?

E: OK, lite kanske. Gener och uppväxtfaktorer är extremt viktiga. Sedan lagrar vissa av oss naturligtvis energi betydligt bättre än andra, det finns alltid en naturlig variation. Det har varit en överlevnadsfördel, inte minst för att ge energi till våra stora hjärnor och för att säkerställa fortplantningen. Vissa kan därför gå upp 2 kg bara de promenerar förbi Tössebageriet på Östermalm, medan andra kan länsa en godisaffär utan att gå upp ett hekto. Det är inte helt rättvist.

I: Men det går att gå ner i vikt på sikt?

E: Ja, men inte genom att räkna kalorier och späka sig. Sedan tycker jag att fokuseringen på vikten inte är helt lyckad. Vad sägs om att instället fokusera på hälsan, inte minst den psykiska och att må bra i själen.

I: Vad hoppas du att boken ska hjälpa till med?

E: Att vara ett stöd för alla som kämpat med vikten under många år, oftast sedan de var barn. Det värsta med övervikten är inte de hälsomässiga konsekvenserna, det är det psykosociala oket. Här har jag stora förhoppningar om att boken kommer kunna ge många en välbehövlig förståelse för överviktens orsaker. Jag har även en förhoppning om att boken kan leda till en välbehövlig diskussion om ansvar.

I: Menar du individers ansvar?

E: Det ingår naturligtvis men det var inte det som jag primärt tänkte på.

I: Vilka menar du annars?

E: Var ska jag börja? Vad sägs om matindustrin, modeindustrin, politiker, sjukvården, lobbyister, myndigheter, m fl. I flera decennier har samhället skuldbelagt individer för övervikt, men nästan helt ignorerat samhällsfaktorerna. Om du har ett illa skött akvarium och en fisk som ser halvdöd skuldbelägger du naturligtvis inte fisken för att den simmar så dåligt, du fixar istället till akvariet. Miljö, miljö, miljö.

I: Men det är ingen debattbok?

E: Nej, det är nog bra att förtydliga. Det är en bok som riktar sig direkt till individer, som vill hitta betydligt bättre lösningar på sin övervikt än sådant de prövat hittills.

I: Finns det några andra som också kan ha nytta av boken?

E: Ja, absolut. T ex föräldrar, skolor, arbetsplatser, journalister, politiker, matindustrin, m fl. Idag är mer än hälften av den vuxna befolkningen överviktig, och suget efter fungerande lösningar är stort. Det känns som om de flesta skulle behöva ett kunskapslyft i den här frågan.

I: Hur vill du annars kommentera samhällsdiskussionen just nu, jag tänker t ex på Kroppshets med Mia Skäringer i SVT?

E: Med brasklappen att jag bara sett ett avsnitt hittills så tycker jag det är på tiden att vi diskuterar och debatterar övervikt, och vad som ligger bakom bantnings- och kroppshysterin, dvs skönhetsideal, utseendefixeringen och viktmobbingen. Bra gjort SVT och Mia Skäringer. Däremot tycker jag SVT:s nya dietprogram är ganska märkligt, men det kanske tar sig längre fram, låt oss hoppas. Men all uppmärksamhet som överviktsfrågan nu får kommer sannolikt resultera i ytterligare diskussioner om vikt, hälsa, livsstil, kroppsaktivism, mm, och det är naturligtvis positivt.

I: Finns det något man inte ska fråga dig?

E: Hur blir man snabbast smal till sommaren, kanske?

I: Skulle det vara OK om jag återkom lite längre fram för en uppföljande intervju?

E: Det kan säkert gå bra. Försök fila lite på frågorna bara.

I: Öh, tack.

E: Ingen orsak.

 

Tidigt på året blev jag kontaktad av Cecilia Viklund, förläggare på Bonnier Fakta, som undrade om jag var intresserad av att skriva en bok, som skulle handla om sådant jag uttalat mig en hel del om i media. T ex den här artikeln på SVT:s web, som hade fler än 5000 delningar. Jag var inte helt såld på idén först, bl a eftersom jag redan hade fullt upp på GIH och ville satsa på konsten mer, det är så mycket jobb, men insåg ganska fort att jag vore galen om jag tackade nej till ett sådant erbjudande. Det här var en chans jag antagligen inte skulle få så många gånger, äntligen skulle mina budskap kunna nå en betydligt större läsekrets än vanligt. Så jag tackade ja! Jag är verkligen så tacksam att Cecilia trodde på mig, och att det skulle bli en fantastisk bok. Nu när den nästan är färdig för tryckeriet så kan jag inte vara mer nöjd med hur den blivit.

Jag visste inte att det skulle bli den varmaste sommaren sedan Dackefejden, men det gick bra ändå. Och det var så mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara. Det var verkligen inget blod, svett och tårar, och när det går lätt är det rätt. Men utan 100% uppbackning från min fantastiska fru, Joanna, själv en framstående överviktsforskare och lysande kliniker, hade det naturligtvis inte gått. Tack, Joanna!

Jag vill inte avslöja alltför mycket om bokens innehåll ännu, men som ni förstår av titeln är ett centralt tema varför bantning inte fungerar, och varför vi måste lägga ner tjatet om kalorierna, som bara skuldbelagt så många helt i onödan. Det kommer även bli en hel del djupdykningar på vad övervikt beror på, och hur kroppen fungerar, inte minst när det gäller lagring av fett och viktregleringen. Och naturligtvis kommer jag ge min syn på vilka strategier som fungerar för att du och andra kan leva mer i balans, i samklang med kroppen istället för kamp och ångest. Boken kommer inte minst ge välbehövlig upprättelse till alla som kämpat med vikten och intalat sig själv att de har en svag karaktär eller liknande.

I förrgår var jag och presenterade boken på Bonnier tillsammans med Cecilia, och det  kändes så bra. Jag har verkligen ett fantastiskt team av bokproffs på Bonnier som hjälper mig med allt möjligt, det kunde inte vara bättre eller roligare. Tack till er alla!

Igår var jag även med i Lillelördags pod tillsammans med två andra gäster, för att prata kroppsfixering, bantning, psykisk ohälsa, mm. Det blev en väldigt bra diskussion, gå gärna in och lyssna: https://www.acast.com/lillelordag. Det är många bra diskussioner just nu i Sverige om övervikt, inte minst tack vare Mia Skäringers serie på SVT. Vi behöver verkligen mer debatt, inklusive om ämnen där känslorna lätt tar över, som utseendefixeringen, instagramkulturen och psykisk ohälsa. En av gästerna, artisten Mikaela Urbom, hade tidigare anorexi. Hon hade väldigt kloka insikter om hur hon tillfrisknade, vilket du bl a kan läsa i hennes bok, något jag absolut kommer att läsa: https://www.adlibris.com/se/bok/om-jag-bara-vore-lite-smalare-9789188193612

Det får räcka för denna gång, men nu vet ni varför det varit lite tyst ett tag.

Erik

Jag behöver hjälp med att marknadsföra mina tavlor. Kanske känner du till någon lämplig miljö där de skulle passa bra, t ex på restauranger, arbetsplatser, konferensanläggningar, hotell, caféer, väntrum, föreningar, idrottsklubbar, mm. Hör i så fall av dig till mig på erik.hemmingsson@gih.se

På denna länk kan du hålla dig uppdaterad om vilka tavlor som är tillgängliga för utlåning: https://erikhemmingsson.com/tavlor/